bob ramone

I höstas gick Hellacopters ut med beskedet att dom efter 14 år tillsammans skulle splittra bandet, inte på grund av osämja eller något sådant, utan för att sluta på topp.
Men först skulle det följa ett sista album och en sista turne.
Och vilket album det blev sen, ett album bestående av mer eller mindre okända coverlåtar.
Men det finns få band som Hellacopters som kan ta vilken låt som helst och göra den helt till sin egen. För detta album känns inte som ett coveralbum, det känna som ett helt vanligt Hellacoptersalbum.
Har kört Head off på repeat ett par veckor nu och skivan växer för varje gång man lyssnar på den.
Electrocute öppnar skivan, en supersnabb garagerökare. Så när låten är slut vet man inte vad som träffat en.
Tre kalasbra spår följer, innan plattans bästa låt In the sign of the octopus kommer, första låten från skivan jag hörde och den satt sig på en gång. Man glömmer lätt bort The Robots originalversion när man får höra Hellacopters strålande tolkning. Sen fortsätter plattan i samma anda, det vill säga hur bra som helst. Med definitiva höjdare som Veronica Lake, Throttle bottom och Darling,darling.
Ska jag då sammanfatta skivan så tycker jag faktiskt att den är rent ut sagt skitbra. Jag tycker nog att det är deras näst bästa platta någonsin, bara slagen av High visibility.

Förövrigt så är det riktigt sorgligt att sveriges bästa band genom tiderna har bestämt sig för att lägga av. Men dom gjorde det iallafall med en värdig avslutning.